Klockan halv åtta satt jag hopkrupen vid mitt fönster och glodde ut genom glaset. Det var dimmigt och gatlyktorna lyste upp den gråa asfalten. Jag andades långsamt och försökte lugna ner mig.

    Jag var sjutton. Jag hade alltså överlevt sexton-årsåldern. Ett snett leende spred sig i mitt ansikte och jag vände blicken mot min bäddade säng. Mina ögon svepte över mitt minuskula rum. Leendet dök ut.

    Allting var perfekt. Det var därför jag hatade det.

    Jag hade nästan haft tvångstankar i Manassas. Allting skulle vara perfekt, jag överdrev aldrig någonting. Perfekta betyg i skolan, jag var i mitt eget hörn och hade aldrig haft några riktiga vänner. Kanske skulle...

    Nej. Så dum jag var. Trodde jag verkligen att Phoenix skulle kunna ge mig nya möjligheter?

    Ett mjukt knackande på dörren sög ut mig ur mina dagdrömmar. Christina öppnade dörren och log.

    "Grattis på födelsedagen, gumman", sa hon och kom in för att ge mig en kram.

    Den var försiktig och osäker. Jag fnös nästan. Det var precis som om hon hade läst en bok som hade titeln "Hur man kramar sitt barn" och var rädd att göra fel, och klämma ihjäl mig. Men det var ändå en moderlig kram.

    "Jag har en överraskning åt dig där nere", avslöjade Christina med tindrande ögon. "Men kom och ät frukost först."

    Jag suckade lågt och hoppades innerligt att hon inte hade överdrivit med sitt presentval. På min tolvårsdag hade hon gett mig en Barbie-docka i mänsklig storlek. Det var en dag jag helst inte ville minnas.

    "Visst. Ska bara klä på mig."

    Min mor gick ut och jag drog på mig ett par slitna jeans och en gammal tjocktröja som varit min favorit i några år. Jag gav mig själv en hastig blick i spegeln.

    Jag såg inte annorlunda ut, konstaterade jag halvt besviket, halvt lättat.

    Christinas frukost bestod av stekta ägg, bacon, mackor, varm choklad och juice. Det kunde räcka till en hel armé, tänkte jag när jag bredde smör på en macka.

    Christina såg orolig och spänd ut. Hon rörde knappt sitt brända ägg och hade blicken fäst vid en punkt bredvid juicepaketet.

    Jag åt min frukost under tystnad medan jag betraktade kvinnan som var min närmaste. Hon som hade fött mig, gett mig mat och kärlek. En underbar kvinna.

    När jag var klar diskade jag av tallriken och glaset och ställde dem i en flyttlåda. Christina såg närmast ut att spricka. Av nervositet eller av glädje?

    Hon stapplade ut till dörren och jag följde lydigt efter henne nerför trapporna. Vi klev ut i sommarluften och jag kände värmen sprida sig ända ut i fingrarna. Även fast det bara var runt femton grader eller så. Det kändes ovant.

    Christina rynkade pannan och kisade mot mig i det bleka solljuset.

    "Stanna där", beordrade hon och försvann strax runt hörnet av lägenhetsbyggnaden.

    Jag vände mig om mot solen och lät strålarna slicka ansiktet. De sista solstrålarna i Manassas. Jag skakade av mig den fjantiga, obehagliga känslan och väntade på att Christina skulle dyka upp igen.

    Jag hade säkert stått där i fem minuter då en gammal dam gick förbi. Jag log mot henne, såsom min kära mor hade lärt mig att man skulle göra mot gamla människor, men hennes nästa drag förvånade mig: Hon gav ifrån sig ett skrik och försökte panikslaget skynda sig förbi mig.

    Jag stirrade förbluffat på henne där hon halvsprang med sin rollator. Vad hade nu hänt? Såg jag så hemsk ut? Hade jag något mellan tänderna?

    Frågorna fortsatte att snurra i huvudet när Christina kom tillbaks med ivrig uppsyn. Hon höll ett kuvert i högerhanden och joggade fram till mig. Fartvinden rörde om hennes mjuka bruna hår.

    "Grattis på födelsedagen", sa hon igen och räckte mig kuvertet med ett jättestort leende som blev ännu bredare när jag misstänksamt rev upp kanten.

    Åh, nej. Det här kunde bara betyda en sak...

    "En bil", kraxade jag tonlöst.

    Christina tjöt och nästan kvävde mig med sin kram, och tänkte visst inte alls på den där "Hur man kramar sitt barn"-boken.

    "Den står i Phoenix och väntar på dig", meddelade hon och jag såg hennes ögon tindra stolt.

    Jag drog efter andan och tvingade fram ett leende som kändes falskt och påklistrat.

    "Wow. Tack. Det var, eh... oväntat."

    Jag vet att jag borde blivit jätteglad över att få bilen, men jag var emot stora gåvor. Speciellt från min mor, de hade alltid en hake. Tänk så skulle jag få dela bilen med henne? Jag rös vid tanken.

    "Självklart så har jag en egen bil, så du får behålla den för dig själv", sa Christina som om hon hade läst mina tankar.

    Jag nickade och skummade igenom ägarpapperna. Jag hade precis tagit mitt körkort, så det var ju lägligt. Undrar hur mycket bilen hade kostat henne. Plötsligt tyckte jag synd om henne. Jag kramade henne igen och hon kramade mig tillbaks, men inte lika ivrigt som sist. Tur för mig.

    Tjugo minuter senare hade Christina hunnit åka till centrum och köpa en födelsedagstårta till mig, en inbicilliskt generös gest av henne. Jag hade fått ett samtal från mormor, hon pladdrade på om hur illa behandlad hon var på ålderdomshemmet hon var placerad på, och jag lyssnade tålmodigt på hennes klagomål.

    Vi åt födelsedagstårtan under tystnad och när jag erbjöd mig disken protesterade Christina.

    "Nej, nej, det är din födelsedag. Idag slipper du disken."

    Jag ryckte på axlarna och gick in på mitt rum. Började packa ner de få grejerna som låg utströdda i rummet i flyttkartongerna. Snart var jag klar med det och jag la mig på sängen och slöt ögonen.

    En ny början... Det lät bra. Jag smakade på orden i munnen. Phoenix skulle faktiskt kunna förändra mitt liv, för alltid.

    Jag visste bara inte hur rätt jag hade.

Natten till min 17-årsdag kunde jag inte sova. Jag låg och vred och vände mig i sängen tills mitt lakan knölade ihop sig till en nersvettad klump vid mina fötter.

    Jag vände mig med möda mot nattduksbordet, och täcktes tycktes klibba fast på mina ben, så jag sparkade av det. Klockan var väl runt två och jag bestämde mig för att gå upp och sträcka på mig lite. Kanske ta en snabb dusch också.

    Jag smög så tyst jag kunde över trägolvet och hoppade ganska osmidigt över en lös planka vid dörren. Jag landade med en dov duns och tycktes höra ett mutter från rummet bredvid. Mamma Christina. Jag hörde lakanen prassla, vilket tydde på att hon hade vänt sig om. Snarkningarna spred sig ut i hallen och jag fortsatte till verandan. Nyckeln var i sedan igårkväll, och med ett klirrande ljud låste jag upp dörren och slank ut på verandan.

    Den svala luften slog emot mig och jag lyfte tacksamt upp huvudet så den svaga vinden skulle kunna fläkta min hals lite. Högerhanden kliade och jag rev den lite med mina ojämna naglar, och upptäckte att jag hade något skrivet på handryggen. Jag förde förbryllat handen närmare ansiktet för att kunna tyda bokstäverna.

    Sjutton.

    Det mindes jag inte att jag hade skrivit. Och ingen annan heller, för den delen. Jag brukade inte precis låta folk skriva på mig. Det skrämde mig lite. Mesiga Joanna, muttrade jag lite halvsurt i mitt huvud och drog vänstra pekfingret över S:et .

    Jag hörde ett knarrande ljud bakom mig och snodde runt. Där stod Christina i dörröppningen och betraktade mig. Hon höjde ena ögonbrynet och ett snett leende for snabbt förbi hennes trötta ansikte. I halvmörkret föll utebelysningen på hennes ansikte, och verkade karva hennes rynkor djupare. Hon suckade och gick fram till mig.

    "Det är en vacker natt, inte sant?" Hon syftade på den stjärnbeströdda himlen förstås. Inte på det mjuka landskapet, med träden fuktiga av dagg, de tysta fridfulla gatorna eller de små grannlägenheterna.

    "Kommer du sakna det här?" frågade hon och lutade sig mot balkongräcket. Hon granskade mitt ansikte, analyserade det efter minsta ansiktsmuskelrörelse.

    Jag ryckte på axlarna. Att flytta till Phoenix kunde knappt bli värre än Manassas. Det här med små förorter  var kanske inte riktigt min grej.

     Min blick vändes mot den enorma fullmånen och jag tänkte på allt som väntade mig, och på allt jag hade missat. Vad bjöd Phoenix på?

    Tjejer med solbrända kroppar, muskler och livet som var en enda lång volleybollmatch? Muskelberg till killar med skinande, vita tänder och evigt flirtande?

    Det där var nog inte riktigt min grej heller. Jag suckade och betraktade gubben i månen. Hans leende verkade lite för skadeglatt ikväll.

    Skratta du bara, tänkte jag. Men skrattar bäst som skrattar sist.

    Christina avbröt mitt fantasifulla tänkande.

    "Ska vi ta en kopp te? Det är kyligt här ute."

    Jag hoppade nästan till och nickade bara åt min mor. Hon gick in i lägenheten och jag gav landskapet en sista blick innan även jag stapplade in i min bostad.